Hela denna kvällen ska spenderas med Billy The Vision and the Dancers på hög volym och ett glas vitt i handen. Ska dra till med nån go thairätt ikväll. Jag skulle egentligen plugga, men alltså ibland känns det bara som att livet är för kort för att göra allt tråkigt hela jävla tiden. Carpe Diem eller vad man tatuerade in i svanken på sena 90-talet..
Jag sitter och funderar på det här med storstäder. Vad det är som gör att jag inte ens för en sekund kan överväga att bo i något annat.
Ett tag var det nog klubblivet som lockade mig mest. Att kunna festa alla dagar i veckan, alla tider på dygnet kändes som en gudagåva när jag flyttade till Berlin. DET var höjden av frihet! Drick öl på gatan helt lagligt, ojoj!! Kunde det bli bättre?? I några månaders konstant dimma kunde det inte det.
Första gången jag ville flytta till Stockholm var 2006. Det kändes just då som karriärmetropolen nummer 1. Där jobbade alla med media, tjänade massa pengar och visste vad som skulle bli trendigt flera veckor innan nån annan hört talas om det. Killarna var modemedvetna utan att vara homosexuella och man satt på mysiga barer och sörplade drinkar efter jobbet.
Under det senaste året har jag kommit till insikt med massa saker jag vill och andra saker jag inte vill. Att bo i Stockholm och älska Berlin och alla andra storstäder jag någonsin satt min fot i har inte blivit ifrågasatt.
Vill jag supa mig redlös på en punkspelning klockan 5 en måndagmorgon? Nej.
Vill jag jobba med "media" och ha koll på trender? Nope.
Vill jag bo i en storstad? Ja.
Varför? Vet ej.
Alla saker som jag ville när jag var yngre och de drömmar jag hade då verkar ha färgat av sig så mycket att jag alltid kommer älska storstäder av alla slag även om anledningarna till det har försvunnit under vägen.
Men man kanske inte behöver en anledning till att älska något.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar